Det uppskattas att hälften av ytan i den genomsnittliga staden i USA består av väg. Amerikanska städer har i hög grad planerats för att passa bilen medan det omvända gällt i Europa.
 
I början av 1900-talet var de flesta bilmodellerna i princip små variationer av Fords T-model. Men på samma sätt som levande arter evolverar, kom bilen att utvecklas i olika riktningar för att passa just sin tänkta miljö.  En sådan bilart är citybilen.
 
Byggandet av motorvägar och ringleder tog ordentlig fart i USA och Europa i mitten av 1900-talet, och kom att driva på framväxten av förorter och bilpendling. På samma gång ökade antalet registrerade bilar kraftigt och fenomenet trafikstockning var ett faktum.
 
 

 
Den första cityanpassade bilen var amerikanska Crosley som kom redan på 40-talet. Citybilens riktigt stora genomslag kom i början av 60-talet, och från Europa. I städer som Paris och London där gatorna egentligen var designade för hästtransport, hade de större bilarna snart skapat framkomlighetsproblem och i slutet av 50-talet kom så Fiat 500 och Austin Mini. 
 
Medan den första vågen av bilarnas anpassning till stadsmiljö handlade om bilarnas storlek kom nästa fas av bilens anpassning till stadsmiljön att beröra tekniken.
 
Kaliforniens införande av tuffa utsläppskrav på 80-talet medförde att bilar världen över oavsett storlek snart kom att utrustas med katalytisk avgasrening. Dieselbilar fick dessutom partikelfilter och städerna blev mer hälsosamma för människan att vistas i. Utbredningen av servostyrning gjorde bilarna mer lättkörda och lättnavigerade i låga farter.
 
Under 90- och 00-talen har evolutionen fortsatt med innovationer som backsensor, parkeringsassistans, samt huvar och stötfångare som utformats för att minimera risker för att fotgängare skadas vid påkörning.